Jag äger

Upphittat i bokform. / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

2012-02-18T09:37:00.001-08:00

Sol LeWitts Auotbiography.

Ed Jones och Timothy Prus A Codachrome Slideshow.

Ännu fler böcker om upphittat och fyndat här:

Upphittat i bokform. / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

Startsida - Fotografibloggen

2012-02-06T05:42:00.000-08:00

http://fotografibloggen.se/Johan-Brink/Festivaler-galor-roeda-mattor-och-Super-Bowl

Mina husdjur står i bokhyllan

2012-01-30T15:01:00.000-08:00

Gary Winogrand. Animals. Klassisk och humoristisk.

James Mollison James and other apes. Personligt fångade porträtt på mest chimpanser i olika åldrar

Amy Stein. Domisticated. Iscensatta händelser

Rebecca Norris Webb. The glass between us. Ett utifrån och inperspektiv på vårt förhållande till djur.

Giacomo Brunelli. Svärta, liv och död.

Jag har haft fyra husdjur i hela mitt liv och har väl i ärlighetens namn ingen större lust att skaffa några fler. Det började med att jag och en kompis skaffade oss varsin grekisk landsköldpadda. En trevlig bekantskap, inte så kelig, men ändå personlig på sitt eget vis. De fick tävla mot varandra i enmeterslopp. Men hur övervintrar en sköldpadda, under sängen i en trälåda som blev ganska dammig. Tyckte synd om Skalman och gav bort honom till en djuraffär. Det fick bli ett akvarium istället med de vanliga nybörjarfiskarna plus några ciklider som snabbt åt upp de vanliga nybörjarfiskarna. Så skaffade jag mig en kanariefågel som jag lät flyga fritt ibland. En gång flög den fritt och rakt ner i akvariet och drunknade. När jag fyllde trettio fick jag en vandrande pinne som torkade bort, försökte med akvarium igen, men nej. Alger är bara förnamnet.

Jag har med andra ord ingen större längtan efter fler husdjur, med tanke på vad mina husdjur har råkat ut för känner jag mig nästan som en djurplågare, men så är det inte, jag tycker om djur, i böcker. Och det finns en rad fotografer som har skildrat djur i bildform på nya spännande sätt, både levande och uppstoppade.

Sol, vind och rinnande vatten / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

2012-01-14T02:37:00.000-08:00

Massimo Vitalis fina böcker från stränder hör hemma i var mans bokhylla. Likaså Harry Callahan, Martin Parr, Hiroshi Sugimoto, Mårten Lange, Sune Jonsson och Rineke Dijkstra som alla har vänt kameran mot vattnet på olika sätt.

Sol, vind och rinnande vatten / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

Ett lyft 2012? / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

2012-01-09T09:26:00.000-08:00

Ett lyft 2012? / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

Vem tycker om tomten, egentligen? / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

2011-12-26T14:04:00.000-08:00

Vem tycker om tomten, egentligen?

Flyg bort över jul. Eller hem. Eller ta tåget. / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

2011-12-22T14:07:00.000-08:00

Flyg bort över jul. Eller hem. Eller ta tåget.

Ljus i jul

2011-12-14T12:55:00.001-08:00

Vad vore en jul utan en massa ljus? Som här. Åsa Jungnelius böljande guldglas från Kosta Boda samsas med Timo Sarpanevas ljusstake i koppar med hans karateristiska mönster som man kan se på många av hans smycken. Bredvid står Erik Höglunds klassiska ljusstake som finns i olika höjder, pressglas blandat med smide och längst bak anar man lite suddigt Tom Dixons suveräna kantiga ljuslykta i mässing. En riktigt god jul så här tio dagar i förväg.

Konsten att samla på fotoböcker 3. / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

2011-11-14T03:33:00.000-08:00

Konsten att samla på fotoböcker 3. / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

Jag har sett ljuset i Göteborg och Borås / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

2011-11-07T15:08:00.000-08:00

Jag har sett ljuset i Göteborg och Borås / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

Årets bästa fotobok

2011-11-03T14:47:00.000-07:00

Idag släpps årets bästa fotobok. Upplagan är begränsad. Den kommer att ta slut snabbt. Den säljs bara på utvalda platser. Den innehåller bara bilder av okända fotografer. Den består bara av tolv sidor. Men varje bild berör starkt. Årets kalender från Faktum är här. Men kanske snart slut.

Konsten att samla på fotoböcker 1. / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

2011-10-29T02:55:00.000-07:00

Konsten att samla på fotoböcker 1. / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

Se det lilla i det stora. Det lilla som man inte har sett förr. / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

2011-10-12T08:22:00.000-07:00

Se det lilla i det stora. Det lilla som man inte har sett förr. / Johan Brink / Startsida - Fotografibloggen

A weekend in Anderstorp

2011-09-20T02:05:00.000-07:00

Nya utflykter. Nya intryck. Nya handbollsmatcher för Aranäs juniorer. Anderstorp är ungefär en gata med en trevägskorsning. Det finns tre korvkiosker, tre pizzerior och tre bankomater vad jag kunde se, undrar om det inte fanns tre nedlagda butiker också. Restaurang Kalydonia hade tre olika sorters vin att välja bland, desto fler pizzor och grekiska rätter, samtliga med tzatziki, men det ska det väl vara. Jag tittade på fyra handbollsmatcher vilket betyder tre långa pauser med tid att göra annat än att titta på handboll. exempelvis gå huvudgatan ner och upp. I lokaltidningen kunde man läsa om streetrace mellan 01.00 och 02.00 på huvudgatan som jag glömt namnet på, troligen Kungsgatan. Som börjar vid kyrkan, precis mitt emot hotellet. Och mycket riktigt, plötsligt från ingenstans kom de, trimmade Oplar, Volvos och VW:s. De körde några vändor och sedan blev det tyst. Samtidigt tystnade diskoteket i Folket Hus. Det blev inte tre segrar den här helgen, det blev fyra.

Förr var alldeles nyss

2011-09-16T01:36:00.000-07:00

Förr när man hade LP-skivor, CD-skivor, DVD och videoband. Förr när man ägde musik och film. Men nu är nu och då har man det mesta i sin dator eller någon annanstans. Som den här filmen som jag har varit med och producerat för Polarn O. Pyret som visar att det är bra med sköna, tåliga kläder för barn, eftersom de aldrig gör som planerat. Så var det förr när barnen var små, alldeles nyss alltså. Å andra sidan gör de aldrig som planerat nu heller.

Vernissagereleasehejhurstårdettillkväll

2011-09-16T01:26:00.000-07:00

Igår hade Hendrik Zeitler release på sin nya och första bok. Det blev bildvisning, berättelser från tillkomsten av boken, smörgåstårta och en massa hej hur står det till, tack bra. Boken handlar om tre kollektiv som är omsorgsfullt dokumenterade, extremt noggrant tekniskt sett, däremot ser rummen för jävliga ut, det är rörigt och stökigt. Men det är också det som är syftet med bilderna, inge styling, även om det finns en väldigt tydlig estetik inom den här politiska scenen. Boken som är formgiven av Jonas Lindblad är väldigt fin och helt riktigt nominerad till Svenska Fotobokspriset 2011. Om den vinner? Det får vi se på Bokmässan om en vecka. Nåväl vandrar vidare efter en trevlig timme på Hasselblad Center och går förbi Galleri Monitor där en kurerad utställning med bland annat Esko Männikkö och Annika von Hausswolff. Avskalat och jag vet inte, fyra fina verk och jag var nog för trött för att sätta mig in i sambandet, men man träffar ju alltid trevliga människor, som konstsamlarna Joel och June och en knäskadad Johannes Samuelsson som för övrigt fyller år just idag och ska hålla ett föredrag nästa vecka, om hans projekt kring ostindiefararen Götheborg. Men det är som man säger en helt annan historia.

Precis som det är

2011-09-11T00:23:00.000-07:00

I november 2001 köpte jag tidningen Vanity Fair. Det händer väldigt sällan, men just det här numret innehöll en bilaga med bilder av den svenska fotografen Jonas Karlsson. Femtio sidor med nära porträtt på hjältar och offer från det oförklarliga som hade hänt ett par månader tidigare. Jag vet vad jag gjorde exakt då, det vet alla. Bilagan är ett starkt minne av den här katastrofen som förändrade världen för alltid. Det är säkert svårt att få tag på bilagan idag, men några av uppslagen finns med i boken som jag skrev om här om dagen ”Things as they are”. Precis så är Jonas Karlssons bilder. Precis som det är. Och närmare än så kan man inte komma som fotograf.

En bok med tidningsuppslag som berör

2011-08-30T14:07:00.000-07:00

De säger att en långtradare har vält på Kungsbackaleden på radion, långa köer, jag tar höger, upp till Götaplatsen istället, parkerar bakom Konserthuset, skyndar mig in för att kanske hitta något nytt. Femton minuter innan de stänger. Bläddrar i en bok med bilder av Elliott Erwitt och i Christer Ehrlings nya, ser av en slump boken "Things as they are, photojournalism in context since 1955". Bläddrar, fastnar. Sida efter sida med tidningsuppslag med fantastisk, skrämmande, utelämnande, berörande fotojournalistik. Krig, makt, katastrofer, livsöden, månlandningar. Richard Avedon, Anders Petersen, Jonas Karlsson, Gilles Peress, Don McCullin, Mary Ellen Mark, Nan Goldin, Bruce Weber, Rinko Kawauchi, James Nachtwey med flera. Reportage från Life, Face, Colors, Vanity Fair, El Pais, Foil, Time och så vidare. Köp boken. Den kostar bara strax över 200 kronor och är en fotobok som ska finnas i varje bokhylla. Nästan fyrahundra sidor av livet, precis som det är.

Jönköping weekend

2011-08-30T06:19:00.001-07:00

En lördagseftermiddag i Jönköping, ganska dött, ganska grått, ganska skönt att promenera runt kvarteret vid hotellet, gena över kyrkogården, ta en annan väg tillbaka från Idrottshuset och handbollsturneringen. Och när kameran strejkar får man använda telefonen.

Santa Monica Sidewalk

2011-08-26T07:22:00.000-07:00

Färger, former, folk, om vartannat, vid busstationen på Santa Monica Boulevard. iPhone och Hipstamatic.

Santa Monica and Venice Beach in june

2011-08-26T07:02:00.000-07:00

Det enda man behöver oroa sig för är att det ska blåsa in för mycket sand i kameran. Motiven finns där, överallt. De långa stränderna är som en scen med ständigt skiftande skådespel. En kamera, ett par badbyxor, möjligen en T-shirt, är det enda som behövs. Livet kan vara bra enkelt emellanåt.

Kunglig picknick

2011-08-07T09:45:00.000-07:00

Det finns många kungliga kreatörer. Drottningar som målar tavlor och prinsar som har formgett det mesta som finns i vår vardag. Sigvard Bernadotte är en av dessa prinsar. Han arbetade först som konstnärlig ledare hos George Jensen i Köpenhamn, men 1950 grundade han en designbyrå tillsammans med Acton Bjørn. Drygt femton år senare startade han en egen designstudio i Stockholm. Under åren formgav Sigvard och hans medarbetare bland annat mönster på bordsskivor (virrvarr), lastbilshytter, bestick, skålar, konservöppnare, Explorer Vodka och Marabous logotyp. Den här friluftsservisen kommer också från Sigvard Bernadotte Design. Den formgavs av Jan Trädgårdh för Husqvarna Borstfabrik 1959. Servisen som kallas Taffel tillverkades i färgerna gulgrönt, vaniljgult, ljusbrunt och orange, färger som låg helt rätt i tiden. En komplett Taffelhink består av 2 termosar, 4 trekantiga muggar, 4 tallrikar, 4 förvaringsaskar. Den smarta servisen skulle kunna packas på ett optimalt sätt i hinken. Hinken skulle dessutom kunna användas som vattenhämtare och locket som diskbalja. Sigvard Bernadotte föddes på Drottningholms slott. Hans mamma och pappa var ju kung och drottning. Men Sigvard blev av med sin prinstitel eftersom han gifte sig med fel kvinna, inte bara en gång utan tre gånger. Han försökte faktiskt att få sin brorson Kung Carl XVI att återge honom hans prinstitel, men förgäves. Så sannolikheten att han återvände till de vackra omgivningarna runt Drottningholms slott för att duka upp en picknick med Husqvarnas fina friluftsservis är väl obefintlig.

Robert F Kennedys sista färd

2011-06-09T07:59:00.000-07:00

Lördag den åttonde juni 1968 gick ett tåg från New York City till Washington D.C. Det var ett begravningståg. Precis som 103 år tidigare. Då med president Lincoln. Nu stod en kista med kvarlevorna av den mördade Robert F Kennedy på en vagn, på stolar för att synas. Utefter rälsen stod upp emot en miljon människor med flaggor och banderoller för att hylla och sörja presidentkandidaten. Ombord fanns också fotografen Paul Fusco. Han tog hundratals bilder från tåget. Resultatet blev boken RFK Funeral Train, ett dokument över landssorg och stor saknad. ”So long Bobby” som det stod på en av banderollerna.

Lata dagar med Tony Ray-Jones

2011-06-05T05:11:00.000-07:00

Vad gör man en ledig dag? En dag utan arbete, en dag för vila och slutna ögon. Lutar sig tillbaka, lägger sig i gräset, går med obestämda steg, vänder ansiktet mot solen, beger sig till en festival eller dukar upp en picknick? Den engelska fotografen Tony Ray-Jones skildrar engelska lata dagar, pricksäkert och med värme i boken ”A day off”. Det finns en slags stillhet, något ledsamt över bilderna, samtidigt kan man inte låta bli att le, humorn finns alltid närvarande. Det blev hans enda bok. Han dog i leukemi innan han hade fyllt 31. De två sista åren förberedde han utgivningen av boken och två år efter hans död kunde man köpa boken för 2.50 pund hos engelska bokhandlare som förstod storheten i bilderna.
I mitten av sextiotalet reste Tony Ray-Jones till New York för att utveckla sitt bildskapande och vad kunde vara bättre än att slå sig i lag med art directorn Alexey Brodovitch som hade sitt Design Lab i Richard Avedons studio på Manhattan. I New York lärde han sig också känna många av stadens gatufotografer, som han också influerades av, inte minst Joel Meyerowitz. Hjärtat fanns dock i den engelska kulturen och han var fast besluten att observera och skildra den vanliga engelsmannens vardag och helgdag, ”before it became too Americanised”.

Tom Wood reser genom Liverpool. Alltid med en kamera.

2011-06-04T05:55:00.000-07:00

När jag var liten åkte jag bara spårvagn när jag skulle någonstans, ibland buss, någon enstaka gång fick jag skjuts, men oftast åkte jag spårvagn, från Biskopsgården till stan, till träningen på Slottsskogsvallen, Ullevi, Rambergsvallen, till Burgårdens gymnasium och till Valhallabadet. När jag gick i gymnasiet gjorde vi ett skolarbete om resan med femmans spårvagn, från Biskopsgården till Örgryte. De bilderna är borta sedan länge. Den irländske fotografen Tom Wood har åkt mycket buss och i boken All Zones off peak reser han genom Liverpool. Från svartvitt till färg, från 1979 till 1994, från bussfönstret och ut på gatan, och från gatan in i bussar. De bästa bilderna av tretusen rullar film. Legenden Lee Friedlander skriver på baksidan av boken ”I would say they are as good a set of pictures that one sees every five or ten years, if you´re lucky”. Har du tur hittar du den här boken på ett antikvariat eller på ebay. Själv kanske jag kanske ska göra om resan mellan Biskopsgården och Örgryte?

Garry Winogrand selected by Mary Ellen Mark

2011-06-01T06:15:00.000-07:00

Förra veckan var en intensiv och väldigt, väldigt inspirerande vecka. Jag har haft förmånen att arbeta med Mary Ellen Mark. Fem dagars work shop. I stort sett dygnet runt. Avslutning i söndags. Slut. Trött. Men fortfarande uppe i varv, knäpp, knäpp, knäpp. Några sista uppmuntrande ord, ”You are a good street photographer” några goda råd, de där tipsen som man tar med sig och tänker på ibland. En film om ett pågående projekt och ett par andra fotografer att titta närmare på som inspirationskälla. Mary Ellen nämner Garry Winogrand. ”Look at Garry Winogrand”. Det gör jag. Plockar fram ”The Animals” från 1969 och ”Public Relations” från 1977. Två ganska oansenliga, men betydande böcker. Ögonblicksbilder, ögon, blickar, händer, elefantsnablar och mikrofoner. Antingen ska jag åka till en djurpark eller Almedalen. Med eller utan kamera? Med så klart.

Curated by Mary Ellen Mark

2011-05-30T08:31:00.000-07:00

Nu tänker jag berätta om en bok som jag ännu inte äger. Boken kommer att bestå av totalt 48 bilder och är en sammanfattning av fem intensiva dagar i Stockholm tillsammans med Mary Ellen Mark. Varje dag en ny uppgift, varje kväll hundratals bilder, varje morgon urval och kritik. Till sist, igår eftermiddag, återstod tre bilder från var och en. Sexton olika uttryck, sexton olika personligheter, femton fina nya vänner. Och så Mary Ellen förstås. Hon finns med på den 49:e bilden. Alla tillsammans. Så var så goda. En slags förhandsvisning av en sextondel av boken. Mina tre bilder (de tre gula), tre som inte fick plats (svårt att välja) och en bild på oss alla som var med.

Workshop med Mary Ellen Mark

2011-05-28T17:19:00.000-07:00

Jag är på väg till Stjärnhov. Tar pendeln till Gnesta och där kommer min bror och hämtar mig. Jag ska åka till min pappa och fotografera honom. Det är dagens uppgift. Det är den fjärde dagen. I morgon ska jag presentera bilderna för Mary Ellen Mark. Hon håller en workshop på Fotografiska i Stockholm under fem dagar. Under sjuttiotalet reste hon flera gånger till Bombay för att besöka Falkland Road och skildra utsatta prostituerade kvinnor och flickor. Bilderna samlade hon i den här boken med just namnet Falkland Road, en bok som verkligen berör. Så det är med ödmjukhet som jag presenterar mina bilder. Jag har tittat på bilder, fotograferat och lyssnat på Mary Ellen nästan dygnet runt sedan i onsdags. Pressat mig själv att försöka ta bättre bilder, hitta nya motiv, komma nära. På Gröna Lund, utefter Stockholms kajer, på en marknad i Sundbyberg, i tunnelbanan och just nu tåget till Gnesta. Ögonblicksbilder och detaljer, ibland möten, en kort pratstund, ett par nyfikna frågor, vilken kamera använder du, vilken hundras är det, fin, vilket väder vi har fått. Kontakt och närvaro, det kanske det som bra bilder förmedlar? Det är i alla fall det som Mary Ellen Mark vill lära till oss som har fått möjlighet att arbeta med henne under fem dagar.

Vad ger man till en femtonåring? Budgie in concert så klart

2011-05-19T02:54:00.000-07:00

Min bror skulle fylla femton och jag funderade på en lämplig födelsedagspresent. En upplevelse, en konsert, en konsert med Budgie, på Konserthuset i Göteborg. Tre killar som spelade tungt. En gitarrist, en trummis och en basist som också sjöng högt och ljust och kikade på publiken genom gigantiska glasögon. Biljetter till tre stolar långt fram (jag, min bror och Peter som bodde våningen under oss) och efter en stund ståplats längst fram, framför högtalarna, det är ett under att jag inte har tinnitus, egna T-shirts med snyggt tuschtextat Budgie (inspirerat av Roger Dean som gjorde flera av deras skivomslag), fyra mellanöl innan spelningen och mod att kliva upp på scen för att försöka sno åt sig ett par trumpinnar, snabbt nerslängd, utan trumpinnar, men med en av världens bästa rocklåtar ringande i huvudet, Breadfan, många år senare framförd som en cover av Metallica.

http://youtu.be/54H3EUAzpVg

Patrik Sjöberg och mardrömmen om ett världsrekord

2011-05-04T14:18:00.001-07:00

Jag minns inte var jag var när Patrik Sjöberg hoppade 2.42. Men jag minns att såg en repris på kvällen och fattade inte att det var sant. Världsrekord.
Tolv år senare ringer en journalist en kväll och berättar att de har hittat Viljo Nousianen död. Jag fattade inte att det var sant, min tränare under tolv års tid, min tränare som gjorde mig till Sveriges bästa trestegshoppare.
Så ytterligare tolv år senare, jag går i Kungsträdgården i Stockholm, det är varmt, de japanska körsbärsträden blommar, det är en fin dag. Då ringer en journalist från Aftonbladet och berättar att Viljo Nouisanen har utnyttjat Patrik Sjöberg sexuellt under flera år. Jag fattade inte att det var sant.
Det visar sig att det inte bara är Patrik som har blivit manipulerad och utnyttjad. Några vågar berätta, för det krävs mod, andra kommer att bära med sig sin mardröm resten av livet.
Det känns förmätet att prata om att vara lyckligt lottad, men låt gå, jag träffade Viljo första gången när jag var femton på ett träningsläger i Danmark, senare det året började jag att träna regelbundet med Viljo och resultaten kom snabbt. Det var väl en kombination av tuffare träning, pubertet och Viljos träningsmetoder. Vi blev snart en liten grupp i ungefär samma ålder och mig veterligen var det ingen som blev utsatt för några övergrepp, troligen för att vi var för gamla. I nästa grupp som tränade för Viljo fanns Patrik tillsammans med ett gäng små killar som vi, som var några år äldre, tyckte var lite påfrestande, i våra ögon var de lite väl kaxiga. De fick också väldigt mycket uppmärksamhet av Viljo, fast egentligen med all rätt, många av dem var jävligt bra. Men, det ska tilläggas att det fick jag också. Så jag tänkte inte så mycket på det, ingenting alls vad jag kan minnas.
Det finns säkert många anledningar varför det är många som inte har märkt något. Jag kan bara tala för mig själv. Som tonåring är man sig själv närmast, jag ska bli bäst och ingenting kan stoppa mig. Skygglappar möjligen kring vad som händer runtomkring, barnsligt ovetande, kanske, kanske inte. Så här i efterhand har jag läst i tidningar att det gick rykten bland journalister, det fanns till och med tränare som undrade. Men ingen frågade. Men hur frågar man? När ska man vara misstänksam? Med risk att fråga för sent eller med risk att anklaga oskyldiga ideella ledare. Finns det någon vägledning?
I min värld är det inte så konstigt att Viljo tränade killar, under sjuttiotalet hade vi knappt några tjejer som tränade friidrott i ÖIS, de valde att träna med GKIK som var en utpräglad klubb för tjejer. Det är bara ett konstaterande som inte på något sätt får ta udden av Patriks upplevelser och mardrömmar. Däremot gjorde Viljo helt säkert ett medvetet val, vilket gör saken ännu värre. Rent ut sagt vidrigt. Och det innebär, vilket Patrik vill komma fram till i diskussioner i radio och TV, bland annat med svenska friidrottsförbundets ordförande, att man på något sätt måste vara vaksam över att det kan hända igen eftersom pedofiler gör medvetna val (min egen amatörmässiga tolkning) för att få chansen att manipulera sina offer.
På vilket sätt detta ska ske vet jag inte, men det är oerhört viktigt att det diskuteras på allvar och aldrig, aldrig ifrågasätts. Det spelar ingen roll om det är ett barn som blir förnedrad, utnyttjad, skadad för livet, eller om det är hundra. Det är lika allvarligt och lika viktigt att stoppa. Jag är beredd att hjälpa till med min kompetens, på något sätt.
Det som är viktigt är att diskutera vad man kan göra för att det inte ska hända igen. Och agera. Hur kan man få stopp på dessa sjuka människor som tror att de har rätt att förgripa sig och utnyttja barn? Det kommer att hända igen, det är det som är så jävligt, i Sverige och på andra platser i världen.
Det har gått bra för Patrik, Yannick och Christian, men till vilket pris? Vad de egentligen tycker, känner och mår vet bara de själva.

Grattis i efterskott Kungen

2011-05-01T13:53:00.000-07:00

Igår fyllde Kungen 65 år. Grattis i efterskott. Det här är hans två döttrar, tecknade av en konstnär som heter Robert Johansson. Madeleine håller en hantel i handen som väger ungefär 3 kilo och föreställer en giraff, är inte det lite märkligt? Inte för Robert Johansson som tillsammans med konstnären Vanna Bowles gjorde en utställning i form av en styrketräningslokal där alla vikter föreställde olika djur. Ville man lyfta riktigt tungt fick man ta sig an en skivstång med ett vildsvin på vardera sida. Är man som Madeleine olämpligt klädd för träning eller helt enkelt lite klen, ja då lyfte man en lättare hantel, låt vara föreställande en giraff. Men det var födelsedagsbarnet vi skulle prata om. Jag träffade Kungen för trettio år sedan, han hade fyllt trettiofem och var på resa i Kina tillsammans med svenskt näringsliv och svenska friidrottslandslaget. Dagen efter de kinesiska mästerskapen var det bjudning på svenska ambassaden i Peking. Vi minglade bland generaler och direktörer i mörka kostymer, själv hade jag en ljusblå sweatshirt och hår till axlarna. När snittarna var slut skulle vi få säga god dag till kungen. Där stod vi på led, hälsade först på Drottning Silvia och så på Kungen som frågade mig hur det gick på tävlingarna. Det gick väldigt bra svarade jag, jag kom trea och satte nytt svenskt rekord. Jaha sa kungen hur långt då? 16.36 svarade jag. Och hur långt är världsrekordet frågade Kungen. 17.89 säger jag. Jaha sa Kungen, varför hoppar inte du längre? Försök själv då gubbe kunde jag ha svarat, men det gjorde jag inte utan lommade iväg och fotograferade Miro Zalar när han stod och pratade med Anders Gärderud och Stig Synnergren.

Rena karnevalstämningen

2011-04-25T13:45:00.001-07:00

Så det kan slumpa sig. Det är ungefär ett år sedan Ulf Sjöstedt gick bort, en duktig fotograf med en lång lista av böcker och utställningar. En dag förra året åker jag förbi Kungsbacka Auktionsverk, tittar in och hittar en låda med mängder av bilder från Ulf Sjöstedt. Det visar sig vara delar av hans dödsbo. Det är mest osignerade bilder och en del signerade tryck, men jag lägger i alla fall ett bud på 800 kronor och får lådan. Lådan hamnar i källaren. I helgen hör en arbetskamrat av sig och undrar om jag har något grafiskt blad hon kan köpa. Jag rotar men tycker inte att jag hittar något som är bra. Däremot tittar jag lite extra på en av bilderna i lådan med Ulf Sjöstedts bilder, tycker mig känna igen ett av motiven. Ett svartvitt fotografi från Venedig i en passepartout. Jag kikar på baksidan och mycket riktigt. Det är inte Ulf Sjöstedt som har tagit bilden utan en av Ralf Nykvist berömda bilder från karnevalen i Venedig, signerad 1982, ett så kallat vintagefotografi. Googlar och ser att Stockholms Auktionsverk säljer exakt samma motiv nästa vecka. Utrop 8-10 000 kronor. Och det räcker ju till en resa till Venedig.

Lovisa Ringborgs värld

2011-04-15T09:09:00.000-07:00

För fyra år sedan fick jag möjlighet att välja en konstnär som skulle ställa ut i Kungsbacka Konsthall. Det blev Lovisa Ringborg. Det var en av hennes första separatutställningar, men redan då tog hon plats. Hennes bilder befinner sig i ett gränsland mellan verklighet och fantasi, där finns detaljer som man undrar över. Varför speglar sig en dinosaurie i pupillen, varför dessa ytliga rivmärken på kinden? Är det betraktaren som är en dinosaurie? I så fall har det suttit både små och stora urtidsdjur i vår soffa. Kanske därför den är så nersutten?

Om Mariscal får välja

2011-03-25T04:18:00.000-07:00

Det är dags för omval i Västra Götaland och spänningen stiger, vem kommer att profilera sig bäst, vem kommer att förmedla sina hjärtefrågor på ett sätt som ger flest röster. En gång i tiden tog Socialdemokraterna hjälp av den spanska formgivaren Javier Mariscal. Han ritade om rosen. Han ritade också symbolen för OS i Barcelona 1992, skapade den lilla hunden Kobi för samma olympiad och gjorde också gjort det här grafiska bladet, en kommentar om vår miljö, på sitt eget karakteristiska sätt. Undrar om något av partierna lyfter miljöfrågorna?

Hoppning och shopping i Sovjet

2011-03-21T03:48:00.000-07:00

Ryssland var inte som det är idag på sjuttiotalet. För det första hette det Sovjetunionen, för det andra var det ett kommunistiskt öststatsland och för det tredje dominerade de i resultatlistorna.

Nitton år gammal skulle jag göra min internationella debut, i Donetsk vid Svarta Havet. Vi flyger dit via Moskva, tävlar och växlar förstås svart, eller rättare sagt vi bytte våra västerländska kläder mot rubel. Jag och några kamrater sålde i princip allt vi hade i en skogsdunge (hur smart var det på en skala) och fick en massa rubel som vi sedan skulle bränna när vi kom tillbaka till Moskva och världens största varuhus.

Ett bullrigt militärflyg tar oss tillbaka till huvudstaden och några timmars shopping. Våra rubel brinner i fickan. Vi visste att världens största varuhus låg i Moskva, lökformade byggnader och Röda Torget i all ära, men nu var det shopping som gällde.

Vi gick och gick i gångarna på varuhuset Gum och kikade på utbudet och prislapparna och blev alltmer nedslagna. Utbudet var minst sagt begränsat och priserna minst sagt låga. Att ta med sig rubel utanför Sovets gränser var förbjudet och dessutom ingen idé eftersom det inte gick att växla någon annanstans, förutom i Düsseldorf. Och vi hade gott om rubel.

En gångare nerifrån Halland är sist in i bussen som ska ta oss till flygplatsen och med sig har han åtta balalajkor, bra att ha, trevliga presenter till släkten. Själv sitter jag med en gigantisk kitschig parfymask, en samling ryska LP-skivor, en balalajka, en byst på Lenin och några ryska revolutionsaffischer. Jag har bytt bort mina slitna Levis, några träningsoveraller, en skjorta och ett par T-shirts mot allt detta.
Idag har jag kvar bysten på Lenin, parfymasken (oöppnad), balalajkan och den här träningsoverallen som jag bytte till mig av den Västtyska trestegshopparen Peter Bouschen som var lika missnöjd med sin insats som jag var (han blev tia och jag elva om jag minns rätt). Donetsk minns jag inte heller så mycket av, stora breda gator, inga butiker och enorma högar av kol i utkanterna av staden.

En skål för våren

2011-03-20T10:52:00.000-07:00

Porslinslera är skört, tunt och svårt att få någon styrsel på när man drejar. Varje objekt blir unikt, lite charmigt svajigt som den här lilla koppen eller skålen som Kajsa Cramer har gjort. Matt utsida och blankt glaserad på insidan för att den inte ska läcka eller suga åt sig vatten. En födelsedagspresent som blir ännu finare med dinglande snödroppar knipsade precis utanför dörren på dagens födelsedag.

Richard Avedon and the Family

2011-03-17T11:59:00.000-07:00

Om man var intresserad av musik stannade man kanske upp på sidan tre i 1976 års oktobernummer av Rolling Stone Magazine undrandes om Ted Nugents nya album Free for all skulle vara bra. Nästa uppslag består av en annons med bara sju bokstäver: A B C D E F G och är en annons för tre andra bokstäver CBS. Sen följer mest annonser för antingen cigaretter, kassettband eller stereoanläggningar, till och med en annons som säljer jeans med funktion och en helsida för Hohner munspel med rubriker: ”You´re never alone with a Hohner Harmonica”. Det är först när man kommer en bit in i tidningen som det blir riktigt bra. Sextionio porträtt av Richard Avedon i ett svep med titeln The family. Att framsidan av tidningen inte har någon bild är genialt. Samtliga porträtt kan man nu se på Hasselblad Center i Göteborg. I ett svep.

Att förstärka sitt varumärke med en seriefigur.

2011-03-14T05:43:00.000-07:00

I början av åttiotalet skulle Svenska Friidrottsförbundet profilera sig, varumärket skulle stärkas. Kanske uttryckte man sig på ett annat sätt, men avsikten var den samma. Sagt och gjort, man vände sig till en fransk serietecknare som fick i uppdrag att rita en maskot. Det blev en slags Kalle Anka look a like, eller kanske mer en Arne Anka Look a like, fast före Arne Ankas tid. Ankan döptes till Lunk, varför minns jag inte? Kanske var det en tävling, kanske skulle man associera till att lunka, vilket inte direkt för tankarna till explosivitet, kraft, kamp, utan snarare Baloo och att vara nöjd med livet och ta dagens om den kommer. Nåväl, den nya maskoten blev rätt populär och dök upp i en mängd olika sammanhang, bland annat live på friidrottstävlingar, men också på T-shirts. Det här är en av dem.

Klädernas betydelse för framgång

2011-03-13T11:10:00.000-07:00

En av de fulaste landslagsoverallerna genom alla tider måste ha varit den här. Det var säkert en lönsam affär för Svenska Friidrottsförbundet och svensk friidrott. Ett bra sponsorskontrakt helt enkelt. Men blått och gult i all ära, att värma upp i en overall som gör reklam för trav känns inte bra. Det kanske var därför som det gick så dåligt för svensk friidrott under V65-overallens era. Idag kommer den mest till användning när det är maskerad.

Vintage

2011-03-12T03:53:00.000-08:00

Sent sjuttiotal, jag läser och tränar på Brigham Young University i Utah, bland annat tillsammans med en mexikansk häcklöpare som heter Echevaria, lustigt att jag minns hans efternamn så många år senare. Kanske för att jag bytte en brun och beige träningsoverall från Karhu med enormt utsvängda ben mot Alejandro Casanas Kubanska tävlingsdräkt. Möjligen sprang han i detta linne när han slog världsrekord i Sofia 1977 med 13.21 eller blev två efter fransmannen Guy Drut vid OS i Montreal året innan. Definitivt inte vid OS i Moskva då han återigen blev tvåa, nu efter östtysken Thomas Munkelt. Då sprang jag omkring klädd som en kuban på Slottsskogsvallen, drygt två sekunder långsammare.

Ulf Lundkvists röda öron

2011-03-07T02:38:00.001-08:00

När jag arbetade på Körberg & Co i Varberg i mitten av nittiotalet besökte jag ofta Bengt på Bildgalleriet. Mitt emot Sparbanken, en trappa ner. Han hade ofta väldigt fina utställningar men också fint besök. Här kunde man få ett glas sherry mitt på ljusa dan tillsammans med Bengt och hans konstnärer, bland annat Ulf Lundkvist, som mest är känd som serietecknare, men är en lysande konstnär. Han hade en väldigt bra utställning, gouache på tjockt täckpapper som han hade haft som skydd på golvet när han målade andra tavlor. Där fanns också några mindre gouacher på figurer som kan ha varit hämtade ur hans skildringar av det glömda Sverige. Och ofta svinkalla Sverige, med tanke på de röda öronen. Men Ulf var mest intresserad av en liten gubbe som jag hade målat på tummen, för att underhålla min son Erik som då var 2 år gammal. Det kan man ju kalla att ha barnet inom sig.

minnet av ett körsbärsträd

2011-03-02T10:42:00.000-08:00

Det är något speciellt med japanska körsbärsträd, speciellt när de blommar. Den här polaroidbilden är det enda som finns kvar av det blommande körsbärsträdet som så fint skymde vårt hus under några dagar varje vår. Men trädet insjuknade och fick sågas ner i bitar och jag tror att vi fortfarande eldar med japanskt körsbärsträd på vintern, det känns så på doften.

Håkan Carlsson, inte bortglömd, men inte upphöjd.

2011-03-02T09:47:00.001-08:00

Håkan Carlsson flyttade ner från Norrland för att utveckla sitt konstnärskap och arbeta som lärare på Valand. Han var produktiv och arbetade med många olika tekniker, först med mosaik i tavlor. Billgren slog igenom under samma tid och blev berömd, Håkan Carlsson dog i sviterna av en misskött lunginflammation 1997, ett par år efter VM i friidrott där han deltog med ett grafiskt blad. Han efterlämnade en fin konstskatt, bland annat en serie teckningar, noggrant daterade och numrerade. Det sägs att han är något av en konstnärernas konstnär som inspirerade andra att ta ut svängarna. Galleri Thomassen hade en minnesutställning tio år efter hans död. Från utställningen kan man läsa: ”Håkan Carlsson bröt nya vägar. Tradition och förnyelse korsbefruktades, gränser tänjdes så att spänning uppstod mellan det vulgära och det sublima, mellan det i ytan och det i djupet uppkomna uttrycket. Denna metod var ett verktyg, i en process han fick avsluta i förtid.” Inte bortglömd, men inte upphöjd som många av hans kolleger och elever. Han kanske lät dem lysa i första hand?

man kan komma långt med stora ögonbryn: Provence till exempel

2011-03-01T04:11:00.000-08:00

Hans Hedberg hade de största ögonbryn jag någonsin sett. Jag hade förmånen att säga god dag på en utställning i Helsingborg för många år sedan. Han hade också de största händer jag kramat, näst efter den legendariska kulstötaren och diskuskastaren Erik ”Myggan” Uddebom, som också hade enorma ögonbryn. Hans Hedberg kom från Örnsköldsvik men flyttade klokt nog till Provence och Biot. Där lärde han Picasso att arbeta med keramik och där utvecklade han sina egna keramiska skulpturer. Han är framförallt känd för sina ägg, äpplen och andra frukter och förstås glasyrerna. Personligen tycker jag väldigt mycket om hans organiska vaser och glasyrerna, som den här. Man kan nästan se hur Hans Hedberg har format vasen med sina stora händer under solen i Provence.

handdukar från svenska öar

2011-03-01T03:50:00.001-08:00

Blått hav, blå himmel och blå handduk det hör liksom ihop. Och känns samtidigt väldigt avlägset när man går i motvinden på Kungsgatan. Men skam den som ger upp för vindens bett i kinderna. Handduken är för övrigt väldigt skön, den kommer från en av mina kunder. De säljer även sköna badrockar och mattor som ser ut som Pippis randiga tröja, allt under namnet namnet Isle of Sweden. Flickan heter Ebba och är en väldigt nära släkting. Henne äger jag inte, men jag får låna henne tills den dag hon flyttar hemifrån.

Det var bättre förr

2011-03-01T00:57:00.000-08:00

Det var bättre förr. Det var alltid bättre förr eftersom man helst minns det som var bättre förr. Det som inte var så bra minns man gärna inte, man minns de goda stunderna. Så är det vill jag tro. Men det var inte alls bättre förr. Det kan man konstatera om man bläddrar i de här böckerna. Det var ganska förskräckligt. Fattigt och eländigt, krig och rasism. Det är bra att det finns fotografer som Robert Capa, Weegee, Roy De Carava och David Douglas Duncan. Och det finns många fler att räkna upp. De skildrar orättvisor och världen som den ser ut, världen som vi inte ser, som vi kanske inte konfronteras med. Det är bra att bläddra i dessa böcker, då förstår man att livet inte är så eländigt, fast det fortfarande är kallt och halt ute, trots att tåget inte håller tiden och att mjölken är slut.

Istället för annonsering. Basketboll.

2011-02-28T14:14:00.001-08:00

På åttiotalet hade jag en sportaffär som sålde mest sportskor, framförallt löparskor. Vi tog hjälp av löparband, fotspeglar, fotortopeder och ett av Sveriges största sortiment av skor. Det gick så där, vi överlevde, nätt och jämt. Vi snörade skor, vi kollade på pronation och supination, men många gånger tackade kunderna för sig, åkte till Sportex för att köpa samma skor, som de nu visste satt som handsken på handen, fast en femtiolapp billigare. Men vi misströstade inte, vi tog in ännu mer skor för alla tänkbara idrotter, bland annat basket. Problemet var att det inte fanns så mycket pengar över till marknadsföring. Så vad göra? Vi startade ett basketlag, började i division fem med en skön blandning av friidrottare och basketspelare som hade varvat ner. Vi vann, vi vann, vi vann och plötsligt vi fick massor av publicitet och en topplacering i division 3. Inte undra på, i laget spelade höjdhoppare som Patrik Sjöberg, Håkon Särnblom och Jeremy Price, och gamla storstjärnor från Högsbo som Freddy Mravec. Vi hade också duktiga sprinters som Toomas Tartu och Steffen Fricke, däremot fanns mer att önska i deras behandling av den nio tum stora basketbollen. Hur som helst, försäljningen ökade och maten stod på bordet. Numera sträcker sig mitt spel till garageuppfarten och den alldeles för lågt hängande korgen.

till de drabbade 11 september

2011-02-23T13:59:00.000-08:00

William Wegman fotograferar uteslutande sina hundar. Weimaraner. År ut och år in, i olika sammanhang, ofta med mänskliga attribut och uttryck. Det här fotografiet är ett verk som han gjorde i slutet av 2001 och där alla pengar gick till de som drabbades den 11 september. Titeln är ”New”. Vad Wegman vill säga är att det finns hopp, att det finns liv, pånyttfödelse. Det kanske man inte behöver påpeka, bilden talar ju för sig själv. Om man känner till Wegman och sammanhanget. Annars är det bara en fin bild på en gullig valp, men det kanske inte är så bara.

ett fynd är sällan ett fynd

2011-02-22T11:36:00.000-08:00

Det går att fynda på loppmarknader. Det finns bevis på detta. Men det går också att fylla hemmet med prylar som man har fyndat men som man egentligen inte behöver. Kan vara bra att ha, kommer att stiga i värde, det är snart en trend. Allt styrs av tillgång och efterfrågan och då blir det lätt fullt i källaren. Men jag har hittat keramik av italienaren Fantoni för 30 kronor men som betingar ett värde av kanske 3000, jag har hittat föremål av Stig Lindberg för 75 kronor som kan vara värd en tusenlapp och en fåtölj av Wegner för 200 kronor för att ta några exempel. Men jag har också hittat fynd som ingen människa vill ha och jag har fortfarande inte hittat en äkta Picasso, en italiensk renässansmålning eller en gustaviansk spegel. Däremot inväntar jag nästa stora trend och den extrema prisstegring som kommer att följa på teakföremål, som den här skålen. Under tiden kan den vara bra att ha äpplen i. Eller apelsiner, jag är ju allergisk.

Skivomslagens magi

2011-02-20T14:10:00.000-08:00

Musiksmaken skiftar genom åren för de flesta, i bästa fall hänger man med så gott det går och lär sig uppskatta nya artister. Men på något sätt är man barn av sin tid, man kommer tillbaka till sina favoriter, i alla fall några av dem. Jag lyssnade väldigt mycket på symfonisk rock under några år, som till exempel Genesis och Yes, mest Genesis med Peter Gabriel på sång och Phil Collins på trummor (det var långt innan han började sjunga ledmotivet till alla Disneyfilmer). I ärlighetens namn och det namnet bör man ju ha, har jag lite svårt för den här musiken idag. Jag minns också att jag fascinerades av skivomslagen, inte minst Roger Deans fantastiska fantasilandskap som han gjorde för Yes och ett band som hette Osibisa. Nu vet jag också att jag minns rätt, jag hittade nämligen den här teckningen i källaren. Den ritade jag när jag gick i gymnasiet, inspirerad av Roger Dean. Faktum är att det var nästan det enda som jag ritade på teckningslektionerna i gymnasiet. Kanske därför jag skriver. Återigen i ärlighetens namn, idag har jag ingen större vurm för de här skivomslagen heller.

En samlarbild som inte finns

2011-02-19T07:11:00.000-08:00

Det här är ett olösligt mysterium. Jag har ett samlaralbum med alla fotbollsspelare i Allsvenskan 1968. Jag lyckades med min blygsamma veckopeng köpa så mycket tuggummi att jag fick alla spelare. Allsvenskan komplett. Och inte nog med det. Jag har ett kort på en spelare som inte får plats. Jag vet inte hans namn men han spelade i Gais och ser ut så här (bilden som ligger löst). Tydligen fick han plats i laget, men i mitt fotbollsalbum har han ingen egen ruta.

Autografer av okända kända människor

2011-02-19T03:22:00.000-08:00

Fotbollsallsvenskan 1969, blåvitt spelar mot ungefär samma lag som idag. Jag stod utanför spelaringången vid varje hemmamatch med mitt autografblock. I ett av mina block hade jag redan skrivit in namnen på spelarna och tröjnumret och klistrat in ett fumligt utklippt foto från GP. Där stod jag och väntade på Poffa, Fölet, Bebben, Carla och Pisa. En del av dem var väldigt unga, andra gjorde nog sin sista säsong, undrar om inte Bebben redan hade slutat. Fast jag kände igen honom på näsan, den var liksom en stor potatis, eller så var den lite intryckt och stor på samma gång. En av blåvitts bästa spelare i mina ögon var en snabb högerytter som hette Håkan Eklund. När han kom ut och tände en cigarett efter matchen var han inte längre en av blåvitts bästa spelare. I mina ögon. Men jag har kvar autografen tillsammans med en massa andra namn på okända kändisar som satt på bänken i allsvenskan, hamnade utanför prispallen på EM i skrinning eller kom sist på 3000 meter hinder på Finnkampen. Men det spelade liksom ingen roll, de hade gjort sitt bästa på Ullevi. Och hur många får chansen att komma sist på Finnkampen eller hoppa in sista fem mot Öster, med Tommy Svensson i startelvan?

Christer Strömholm kunde konsten att vara där

2011-02-17T01:33:00.000-08:00

Christer Strömholm är en av våra största fotografer genom tiderna. Det här är hans största bok. Till formatet. Den heter ”Konsten att vara där”. En retrospektiv samling som börjar med ” Det började på Bastugatan 12B i Stockholm någon gång i slutet trettiotalet”, nedtecknat av Anders Jonason 1991. Men det är den allra minsta, hans debutbok ”Till minnet av mig själv”, som är mest efterfrågad. Till skillnad från detta praktverk är den extremt oansenlig, liten i format, tunn och inte så speciellt snyggt formgiven, trycket är inte heller något vidare. (nu råkar bilderna här bredvid visa raka motsatsen) Priset? När den kom ut 1965 kostade den 7,50, idag minst 4 000 kronor. En hyfsad värdestegring eftersom 7,50 år 1965 motsvarar ungefär 63 kronor idag. Det kan man räkna ut på myntkabinettet.se

Wakabas avgörande ögonblick

2011-02-16T08:26:00.000-08:00

Den legendariska fotografen Henri Cartier-Bresson pratade mycket om det avgörande ögonblicket (the decisive moment). Det kan man se på många bilder. Rätt plats, rätt tid, rätt öga för ögonblick och detaljer. Wakaba Noda tänker ungefär på samma sätt. Det är bara det att hon registrerar ett, två ögonblick, efter varandra. Klick, klick.

För sent

2011-02-16T01:51:00.000-08:00

Ingen tycks ha något emot musiken som letar sig ut på innergården, tonerna som studsar mellan tegelväggarna. Det är en av de där varma dagarna i april som får oss att tro att sommaren redan har anlänt. Men knopparna har ännu inte brustit, svalorna ovanför fönstret, under de vårtidigt skitiga takpannorna väntar på kläckning, grannen är gravid, men det har inte med årstiden att göra, snarare en sommarförälskelse som förevigade och förlustade livet. Så flickan i klänningen, i fönstret, förväntan, för evigt. För sent. Hon ser bara ryggen i språnget. När porten nere på gården slår igen.

Ida Borg är fotografen och konstnären som fryser ögonblicket, ger oss bilder som ger oss ledtrådar om livet. Noga iscensatt eller spontant fångat, välj själv.

Ge järnet precis som Foppa

2011-02-15T02:36:00.001-08:00

Ett fönster släpper in frisk luft i det kala rummet. Vädrar ut den kvava luften. Vi sneglar på friheten som hukar bakom en frusen buxbom där ute i mörkret, vi undrar, smider planer, försöker reda ut trassliga tankar, försöker fokusera och göra allt i varje uppträdande, precis som Foppa alltid har gjort. Kanske lika bra att vädra ut kraven också, ta livet som det kommer, slappna av och inte vara så pretentiös och skriva obegripliga saker om ett fint motiv som i all sin enkelhet symboliserar instängda förväntningar. Nä, nu var jag där igen. Snygg komposition Mårten Lange, dina bilder är grymma.

Ljuset

2011-02-15T00:08:00.001-08:00

Drömmer vidare. Hamnar någon helt annanstans. I ett rum med havsutsikt. Det dunkla ljuset skvallrar om skymning eller gryning i ett annat land än hemland. Charterresenären drar upp strumporna över sina brända vader, harklar sig i dörröppningen och ber om ursäkt. Fel rum.

Agnes Thor fångar ljuset i sina bilder. Det nordiska, det kontinentala, det flyende och gryende och skapar magiska miljöer.

mina drömmar

2011-02-14T01:23:00.000-08:00

Var på en trevlig inflyttningsfest i lördags hos Helena Svärd och Jimmy Herdberg. Festen fortsatte på morgonen fast i drömmen och på en annan plats. Alla gick vidare till en renoverad gammal bilverkstad som låg i en källare. Där stod det mjukt stoppade bänkar i rader som man kunde sova på. Och det behövde man ju eftersom festen hade pågått hela natten. Men jag oroade för min fotsvett. Nåväl, det avhjälptes med ett par nya strumpor, var nu de kom ifrån. Sen vaknade jag och var glad.

Den här boken med titeln "Desperate cars" fann jag i bokhyllan och den kan ju illustrera drömmen. Det är bilder på bilar som har farit illa på olika sätt. Som borde stå i en bilverkstad, som inte är renoverad till något annat. Fotografen heter Sébastien Girard.

Mumin goes Italy

2011-02-11T05:31:00.000-08:00

Det skulle kunna vara några figurer som har rymt från ett äventyr med mumintrollet, men så är icke fallet. Vasen är formgiven av den italienska keramikern Marcello Fantoni. Han föddes 1915 och startade en egen kermaikverkstad 1936 i Florens. Efter andra världskriget där Fantoni var involverad i motståndsrörelsen växte verkstaden och under storhetstiden hade han över femtio medarbetare. Om man är väl bevandrad i konsthistoria ser man troligen inte några muminfigurer på vasen, utan snarare en tolkning av etruskiska modeller. Jag är dåligt insatt i både etrusker och hattifnattare, däremot tycker jag om vasen.

Hur man konkretiserar ett datasystem

2011-02-10T13:33:00.000-08:00

Den här roboten köpte jag en gång på nätet för att använda i en reklamkampanj, tror att han skulle finnas med i en interiör för Ludvig Svenssons gardiner, jag stylade och Magnus Pajnert fotograferade. Den hängde med hem från byrån en gång för många år sedan och föll sedan i glömska. För ett tag sedan hittade jag honom i källaren och det är faktiskt en han och han har ett namn. Han heter Fred och är en av Spadab-bröderna. Så står det under plattan som han står på. Vidare står det: ”Robot-Fred är en konkretisering av datasystemet Fastighetsredovisning med datamaskin, som utvecklas av Spadab – Sparbankernas Datacentraler AB. Hans uppgift är sålunda i första hand att hjälpa fastighetsförvaltare. Fred är också en symbol för den moderna sparbanken, som nu med datateknikens hjälp kan erbjuda bättre och snabbare service. Vi hoppas att Ni ska få glädje av Fred, han är en gåva från Sparbanken.” Jag googlade och döm av min förvåning när jag får upp en företagsrapport från Spadab där det står följande ” Bolaget skall såsom en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma intressen efter förvärv av datamaskiner i bokföringscentraler ombesörja bokföring för sparbanker samt bedriva därmed förenlig rörelse.” Hoppas att de ombesörjer med mycket hjärta.

Hur en konkurs öppnade nya dörrar

2011-02-03T04:21:00.001-08:00

Den här vasen som Åsa Jungnelius har formgivit för Kosta Boda är en väldigt fin födelsedagsgåva från min gamla byrå Hundra. Vilket får mig att tänka på de två år som har gått sedan Hundra gick i konkurs. Förutsättningarna och mina kolleger var de bästa, men omständigheterna ville annat.
När man tänker på två år blir det en ganska lång tankebana. Och den börjar med att jag är arbetslös för första gången i mitt liv. I alla fall i ett par timmar. Fredag eftermiddag, jag hade stängt av datorn, packat ner lite gamla jobb och satt mig på tåget till Stockholm när Susanna på Daddy ringer och frågar om jag kan komma på måndag. Daddy blev CP+B och jag fick förmånen att arbeta med Postens webbkampanjer under 2009, som copywriter och projektledare. Intensivt, nytt och inspirerande och en hel del reklampriser, mest tack vare de extremt smarta vännerna i arbetsgruppen. Nya och gamla kontakter leder till nya uppdrag. Julstaden Göteborg, Plushögskolan, Ted Bernhardtz, Kultur & Näringsliv och Suicid Prevention i väst tillsammans med Helena Gyllensvärd. Viktigt och roligt. Det blir uppdrag för A-Hus med min alltid kära kollega Pelle Körberg, en rad inbjudningar för invigningar och events tillsammans med Jonas Mattsson och Therese Weibull på Relevent, Volvofinans för Trigger som byter namn till Momentum med grymma Chatrine Simonsson, Sandra Weaver och Marcus Hessel, Tenson tillsammans med duktiga Sofia Jalmsjö, Långbans gruvby med AOKI-flickorna Helena Svärd och Camilla Blomgren och arkitekten Andreas Lyckefors. Tillsammans med mina gamla hundrakolleger Torbjörn Briggert och Peter Olsen gör vi ett antal lyckosamma kampanjer för DTZ, en av världens största mäklare av kommersiella fastigheter.
Med tanke på mitt intresse för fotografi och fotoböcker är det särskilt roligt när jag får en rad uppdrag för världens bästa samlingsplats för fotografi; Fotografiska i Stockholm och för Fotomässan. Att väldigt många timmar av hösten skulle består av ett bokprojekt tillsammans med Säljgurun Erik Ullsten var en ny erfarenhet och ett av mina mest spännande och inspirerande uppdrag någonsin. Boken släpptes i början av januari 2011 och redan efter två veckor har den sålt i nästan 2 000 ex.
Jag hinner också med att göra några inredningsreportage för bland annat Plaza Interiör tillsammans med fotografen Anna Danielsson, jag startar Formklubben, en ny konstförening som snabbt fick närmare 200 medlemmar, arrangerar en fin utställning med Helena Blomqvist på Konsthallen i Kungsbacka och föreläser om fotografi för IPM reklambyrå i Ulricehamn.
Glömde nästan bort att jag fick äran att vara med i Antikdeckarna på TV, tydligen finns det ett tittarvärde i vårt hem.
Samtidigt börjar jag blogga om allt jag äger (som den här vasen), engagerar mig i styrelsen för Hasselblad Centers Vänner och försöker lära mig spela trummor tillsammans med min kära copykollega Johan Rask (som både spelar och skriver som en gud). Dessutom blir jag tillfrågad att vara med i nätverket The Teem och vem kan tacka nej att samarbeta med fantastiska reklammänniskor som Mats Utberg och Ulrika Roth.
Två år går fort när man jobbar med underbara kolleger. Det är en stor förmån att få samarbeta med er. Och det ser ut som att de kommande åren kan bli lika spännande. Nu ska jag nog köpa ett fång stora blommor och sätta i vasen.

Stig Lindberg tjugoårsjubilerar på min hylla

2011-02-02T10:18:00.000-08:00

1991 besökte jag en antikaffär på Götabergsgatan i Göteborg, eller var det 1992? I vilket fall som helst finns inte butiken kvar. Då för snart tjugo år sedan skulle man ha funkismöbler, stål och mörk faner. Men jag fastnade för ett fat med målade löv. Ett dyrt fat. För 325 kronor tyckte jag var väldigt dyrt för ett fat. Jag ska fundera ett tag. Två veckor senare kommer jag in i butiken igen, fatet är kvar. Jag vrider och vänder och får veta att det är Stig Lindberg som har formgivit fatet. Okej säger jag, har ingen aning. Några veckor senare hittar jag ett liknande fat med samma mönster på en antikmässa, lite mindre, lite billigare. Jag tar reda på att Stig Lindberg arbetade på Gustavsberg och de två faten som jag har köpt är så kallade fajanser. Stig Lindberg ritade mönster och former på fat, skålar och vaser, duktiga drejare satt i rader och skapade underlag för minst lika duktiga dekormålare. Allt gjort för hand. Ibland målade Stig Lindberg själv. Varje målare hade sin egen signatur, att det är Stig Lindberg kan man se på att det finns en blå så kallad studiohand målad på undersidan. De två faten blev till närmare hundra fajanser, jag var som besatt att hitta nya former och nya mönster, vilket inte var helt lätt eftersom ingen hade kommit på att man kunde använda internet och något så självklart som Tradera och Ebay. Det här är några av de finaste fajanserna som jag har kvar och tänker spara på. Det mesta har jag sålt, för att istället köpa fotoböcker och fotografi. Att det aldrig tar slut.

De Geer och Billgren samarbetar. Då blir det så här.

2011-01-23T02:42:00.001-08:00

Jag minns att jag gick omkring på Göteborgs Konstmuseum helt genomsvettig med min son Erik på armen och tittade på en tillställning som mer liknade en tomteverkstad än konst. Året var 1994, Erik var knappt ett år gammal, vägrade att gå och elever från Valands konstskola stod på rad efter ett löpande band med varsin färg och tillsammans skapade plagiat av kända verk, till exempel den här tavlan med motiv av Gauguin. Initiativtagarna Ernst Billgren och Carl Johan de Geer gick omkring och myste. De grälla och kitschiga tavlorna fick torka, de stämplades med ”Hets” och hamnade till sist i en Konsumkasse tillsammans med en guldram som man själv fick montera. Allt detta såldes för 398 kronor, ett fynd. Nu är Erik 202 lång, väger 96 kilo och ingen man har på armen, han tycker dessutom tavlan är förskräckligt ful. Och det kan man ju hålla med om, däremot är det en del av Göteborgs konsthistoria.

Varumärke eller personlighet?

2011-01-14T01:13:00.000-08:00

Många pratar om att man ska bygga sitt eget varumärke, att se sig själv som en produkt som man fyller med värden. Kanske anstränger man sig för mycket, bloggar, skriver smarta saker på Facebook, nätverkar, träffar rätt människor och glömmer bort att leva. Är driften att bygga sitt eget varumärke så stark att personligheten istället utplånas? Inte vet jag och inte vet jag om det är det som Dan Wolgers menar med sitt verk. Lunch någon?

En inramad revolver

2011-01-13T14:24:00.000-08:00

Klaus Voorman var konstnär och bassist, och en riktigt god vän till John, Paul, Ringo och George, ända sedan tiden då Beatles gjorde små klubbspelningar i Hamburg. Men han är kanske mest känd för att ha gjort omslaget till Revolver. En blandning av teckning, collage och ett foto av Robert Whitaker. Kollar man riktigt noga ser man Voorman själv dyka up i George Harrisons hår tillsammans med hans signatur. Vet man inte vet som är George Harrison är det svårare att hitta honom. Beatles sjunde platta damp ner 1966 med låtar som Eleonor Rigby, Good Day sunshine, Taxman, Yellow submarine och Got to get you into my life. Enligt tidningen Rolling Stone är det den tredje bästa plattan genom tiderna. Det kan man ju ha åsikter om, men med tanke på hur många covers som har gjorts på dessa låtar kanske det är så. Man kan också fundera på om skivomslaget är så bra att man ramar in det och hänger det på väggen. Men om man inte har någon skivspelare så gör ju skivan sig bäst på väggen.

Att kunna, men inte vilja

2011-01-13T08:40:00.001-08:00

Victor Vasarely är ju känd för sina optiska målningar som man blir helt snurrig av. Den här tycker jag bättre om, en lek med färger som en trärelief som kommer från Denise René i Paris, ett legendariskt galleri som har lanserat alla de stora konkretisterna, bland annat Olle Baertling. Den här har jag dock köpt på auktion i Sverige och om jag minns rätt hade Jan Håfström ägt tavlan och bättrat på färgen på ett ställe. På så sätt blir det liksom två konstverk i ett. Men jag vet inte om det stämmer, Jan Håfström har ju aldrig målat på det här sättet. Men han kanske vill.

Månen tur fast inte retur

2011-01-13T08:28:00.000-08:00

En dag för några år sedan fick jag följa med min gode vän konstnären Stefan Karlsson hem till hans gode vän konstnären Dan Perrin. Danne som han kallas hade fått ett fint stipendium av Stena och målade på ett sätt som tilltalade mig. Vi skulle köpa en tavla till ett konstlotteri. Danne var väl förberedd och hade ställt upp tavlor efter väggarna. Till slut enades vi om den här målningen, en kamel på månen som äter upp jorden, eller rättare sagt det ser ut som kamelen på månen äter upp jorden, fast i själva verket är kamelen riktigt arg för att rymdfarkosten lämnade kvar honom på månen. Det skulle jag också bli. Man ser ju uppe till höger hur rymdraketen far iväg med en väldig fart. Att den hänger hemma i hallen beror på att jag vann tavlan, till mångas lättnad, men tur för mig. Ett par väggar därifrån hänger också tre fina tavlor av min vän konstnären Stefan Karlsson, en annan står och vilar mot väggen en trappa ner, på den har Stefan skrivit Tack, men det är en annan historia.

Vinter i ett blått landskap

2011-01-03T06:20:00.000-08:00

Martin Formgren målar landskap. Tror jag. Det ser i alla fall ut så. Han målar på duk i blått och vitt och använder en speciell teknik som gör att färgen liksom rinner ut och skapar en tredimensionell känsla, som en ingång till en egen värld, välkommen in i mitt landskap. Tekniken håller Martin hemlig, precis som vad det egentligen är han målar. Det är liksom upp till betraktaren att avgöra. Och jag tycker det ser ut som ett landskap, fast han bara målar i blått och vitt.

En promenad

2010-12-30T05:08:00.000-08:00

Erik Betshammars fina skogsbild har ett visst släktskap med landskapsbilder av Robert Adams och Lee Friedlander eller kanske John Gossage som i sin debutbok The Pond tar oss på en promenad genom skogen, runt en tjärn, på stigar i omgivningen. Den här bilden är en i en serie bilder där vi tar oss längre och längre in i skogen. Adams, Friedlander och John Gossage väljer svartvitt, tillsammans med Erik promenerar vi i färg.

Gör vad du vill

2010-12-25T02:44:00.000-08:00

Ibland går saker itu, speciellt sådant som är ömtåligt och skört. Porslin är ju inte världens mest hållbara material. Undrar egentligen hur många naggar det finns i världen? Det finns de som gör trasigt porslin till en affärsidé, till exempel örhängen och halsband. Det är smart. Så finns det de som gör ljusstakar av gamla koppar eller en kanin av lera, glaserar den omsorgsfullt, får liv i de förvånade ögonen, lite naivistiskt och helt utan tanke vad andra ska tycka, det struntar de fullständigt i. Som barn gör man bara sånt man själv tycker är fint och den här kaninen vars öra har lossnat, gjorde Erik när han var fem.

Världsrekordet regnade bort för mig

2010-12-22T06:50:00.001-08:00

För fem år sedan gick VM i friidrott i Helsingfors. Jag var där och tittade för att få inspiration till en kampanj för EM i friidrott i Göteborg året efter. Med ett backstagepass runt halsen gick vi runt lite som vi ville. Innan vi kom dit hade Carolina Klüft vunnit sjukampen, Kajsa Bergqvist hade tagit guld och Emma Green brons i damernas höjdhopp. Det var ett jävla väder (perkele) och damernas stavhopp sköts upp. När vi hade åkt hem hoppade Isinbajeva första gången över fem meter, historiskt. Men det såg jag på teve. Det är ungefär vad jag minns.

2010-12-17T01:32:00.000-08:00

Det finns många fotografer som dokumenterar samma sak om och om igen. Sol leWitt fotograferade allt han ägde och samlade i en bok, Ed Ruscha har gjort en bok som heter Every Building on the Sunset strip men ckså twentysix gasoline stations, various small fires, thirtyfour parking lots, a few palm trees och så vidare. Dick Jewell samlade sina upphittade kort i boken Found Photos. I Ken Oharas bok One samlas 500 porträtt på tunt papper, sida efter sida, Christien Meindertsma har samlat alla produkter man kan göra av en gris i boken Pig 05049. Taryn Simon bodde några dagar på John F Kennedy flyplatsen och dokumenterade över tusen föremål som passagerare inte fick ta ombord och som skickats som brev från utlandet och samlade dessa i boken Contraband. I bokserien Useful Photography samlar bland andra Hans Aarsman, Hans van der Meer och Julian Germain anonyma bilder tagna ur sitt sammanhang, i ett nytt sammanhang. I nummer två har de till exempel samlat amatörbilder från auktionssajter. Listan kan göras väldigt lång. I Göteborg finns Andie Cowie och han har samlat vykort från Stockholm, samma motiv, gärna samma vinkel, fast vid olika tidpunkter, färg och svartvitt i boken Same, same but different. Jag samlar alla mina saker i en blogg.

En apa som snart fyller sextio

2010-12-16T23:51:00.001-08:00

Den här apan tillverkades första gången 1951. Formgivaren heter Kay Bojesen som vid den tiden hade en lång framgångsrik karriär som designer bakom sig, med uppdrag för Georg Jensen och Bing & Grøndahl. Mycket riktigt är han dansk. Sina första träleksaker gjorde han redan 1922, då var han som de flesta inspirerad av jugendrörelsen och då blev det ganska snirkligt, men några år senare hittade han sin lite mer strama form, funktionalismen hade slagit till. Den här lilla apan är däremot ganska sprallig. Det blev jag också när jag vann den i vårt konstlotteri i Formklubben.

Sjukt snyggt

2010-12-08T08:51:00.001-08:00

Det är Anna Lamberg som har tagit den här fina bilden. Jag såg den på Liljevalchs Vårsalong och fastnade för ljuset, miljön, kompositionen och frågorna. Vem är det som står där borta och var någonstans är bilden tagen? Jag var övertygad om att Anna hade tagit den här bilden någonstans i södra USA, helt säkert. När jag träffade henne, skrattade hon och sa: Det är ett rivningshus bakom Sahlgrenska. Men det gör ju bilden ännu mer spännande.

Rött är varmt, även i ett vinterlandskap

2010-11-29T15:09:00.000-08:00

Här står ett par tvillingar i röda klänningar och tittar på en flicka i röd kappa som håller en fågel i handen. Vad är det om egentligen händer? Blåser det eller sitter de kanske ihop som ett oskiljaktigt par? Om man vänder på den lilla skulpturen gjord i bly från gamla typer (som man använde på tidningsredaktioner förr i tiden) skapad av Pia König så ser den likadan ut, inga ansikten, eller så finns det två blyga ansikten bakom håret, men i så fall på vilken sida? Och varför håller flickan med den röda kappan en fågel i handen? Tittar man närmare på bilden som Helena Blomqvist gjorde för Göteborgs Filmfestival för några år sedan hittar man en massa filmreferenser. Det kan vara flickan i filmen Rösten från andra sidan med Donald Sutherland som är förlaga, tillsammans med Fåglarna av Alfred Hitchcock. Det är dessutom lika jävla kallt på bilden som det är i Göteborg idag.